Jag kan inte fatta att jag kunde låta dej göra så gång på gång.
Jag trodde du och jag kunde gå långt med våran sång.
Den vi skrev tillsammans när vi var lite mindre och var så glada över det.
Men det finns mycket man inte vet.
Som att man skulle ta en stor paus och att allt bara skulle bli fel efteråt.
Nu har du kört ihop det riktigt hårt.
Okej, det var inte hundra procent ditt fel men mest ditt.
Jag önskar att vi båda kunde leva fritt.
Fast tillsammans såklart.
Att allt var fortfarande lika rart.
Snälla Gud, om du nu finns.
Gör att vi och alla inte minns.
Det som en gång hände mellan oss två.
Det kanske blir bättre då?
Jag hoppas för fulla muggar att det kommer bli likadant igen.
Att du fortfarande blir min vän!